Jag funderar lite.
Många är ju "duktiga flickor" och jag är nog en av dem till viss del. Jag jobbar hårt för att bli av med den "diagnosen" men ibland jobbar andra tväremot mig.
Jag är väldigt självständig, har stor respekt för att man är olika/vill olika/prioritera olika......men jag förväntar mig också det tillbaka, att jag får göra mina val utan att förväntas stå till svars för dem. (om man frågar av intresse är det en sak men om man frågar på ett mer ifrågasättande sätt känns det inte bra)
Jag jobbar på att göra saker för min egen del, inte göra det som andra förväntar sig eller det andra tycker att jag borde göra. Vilken rätt har andra att bestämma vad jag ska göra eller hur jag ska göra? Jag vill inte ens behöva försvara/förklara det och jag vill inte att andra försöker ge mig dåligt samvete.
Jag har slutat ha dåligt samvete (oftast) men jag kan ändå irritera mig på att vissa ens försöker ge mig dåligt samvete.
Just nu är jag dock missnöjd med mig själv. Jag tycker att jag tar för stor ansvar för att livet ska funka för andra, för att andra ska ha det bekvämt/smidigt. Vem gör det för mig tänker jag nu. Varför ska jag fixa allt för andra? Nä, jag ska ju inte det och jag har blivit bättre på att tänka på mig själv men som sagt så har jag nog fallit lite bakåt just nu tror jag.
Varför är det alltid jag som ska agera den smidiga, den medlande, den som ordnar upp allt? Det är något jag själv måste sätta stop för, jag vet, och nu ska jag rycka upp mig på den punkten igen.
Man ska visst hjälpa andra i livet och ställa upp och allt det där, men det måste finnas en jämnvikt, får inte bli ensidigt.
Ta ingen skit tjejer! (vare sig privat eller på jobbet)
Lev livet så som du själv vill, inte så som andra förväntar sig.
Roar mig med detta i väntan på våren!
Kram!