Första frågan från massören var "Hur går det med julstressen?".
Det finns en hel del saker som vi förutsätter om oss människor. Som att vi ska vara stressade i juletid, som att vi har svårt att prata om döden, som att vi inte kan prata om psykisk ohälsa, som att vi blir trötta i november, som att ... (säkert många fler saker som jag inte kommer på nu) Dessa valda sanningar kan jag fundera en hel del kring. Hör man något tillräckligt ofta blir det en sanning, en självuppfyllelse. Ja, många blir trötta i november men om inte alla hade tjatat så förtvivlat om hur trötta "vi", för många säger saker som de förutsätter gäller alla, är hade vi kanske inte känt oss så trötta. Man blir inte automatiskt trött bara för att det blir november månad.
Det där med julstressen är inte heller något som drabbar alla. Vi väljer själva. Om alla förutsätter att alla är stressade tror vi att vi är det, vi förutsätter att vi är det för alla säger ju att vi är det.
Jag känner ingen julstress, så det så! :)
Min utsikt från soffan.
Te, mjuka filten, pepparkakor och Ernst gör mig sällskap. Ja, maken och Ronja också.
En lugn och skön torsdagskväll har jag för jag har valt att ha det.
Ta inte automatiskt på dig andras stress.
För övrigt så...
- tyckte jag lite synd om massören när jag hörde hans kurrande mage. Inte lätt att jobba hungrig.
- brukar jag ofta säga att ingenting förvånar mig längre men så plötsligt kommer den, en totalt känslokall kommentar från den man minst anar. Ibland kan även jag bli förvånad alltså.
- satte en vän på Fb verkligen ord på en förälders känslor. De där orden "mamma, vi är framme nu" är så mycket värda att få till sig när ens "barn" är på väg någonstans, långt bort eller bara en bit. Oavsett hur gamla de blir så oroar man sig och det är nog svårt för de där sönerna och döttrarna att förstå den känslan.
- ska jag köpa mig en rumsgran har jag bestämt.
- är jag glad för att mina hyacinter är så fina just nu.
Hoppas du har det bra såhär på torsdagskvällen.
