Stolt men upprörd

Ibland undrar jag var ens barn kommer ifrån!
Dottern har blivit utsatt för oprovocerat våld (som det så fint heter) på sin högstadieskola. (första och förhoppningsvis sista gången) Vi har haft möte med rektor, mentorer, den som är skuld till det hela och vederbörandes föräldrar. Sånt är så klart inte roligt och vi har varit mycket upprörda här hemma. Dottern dock ganska lugn. Det tar hårdare än man tror att inse att ens barn blivit utsatt, helt oprovocerat, det kommer så nära.
Det jag egentligen vill skriva om är hur jag, som jag började med, förundras över var detta barn, vårt barn, kommer ifrån. I detta fallet har jag helt klart dömt hårdare och känt mig mer rädd än dottern. Hur kan hon vara så modig, mogen, storsint, klok, djup, ha så hög moral..... Detta är de ord vi hört av andra om henne de senaste dygnet. När jag tänker efter blir jag rörd. Är det för att vi är föräldrar som vi dömmer hårdare eller blir man mer småsint med åren? Hon resonerar så klokt och så genomtänkt. Hon kan se bakom andras yta och fasad, hon kan se att det finns en god men rädd människa där bakom. Varför kan inte jag det alla gånger? Jag menar inte att dottern är perfekt, det är ingen, alla har vi våra skuggsidor, men det är ändå tänkvärda och värdefulla egenskaper hon visat prov på. Det borde vara hon som satt med tårar i ögonen och ont i magen på mötet, inte jag! Men nä, hon känner sig stark och hon är inte rädd. Jag kan bara förvånas!
Det är kanske så att ens barn får båda föräldrarnas bästa sidor och tillsammans blir det riktigt bra, eller vad tror ni?

Nu ser jag fram emot dagar med trevligare innehåll och mer tid att läsa era bloggar. Glöm inte att uppskatta era barn för den person dom är inte för det dom presterar!

PS: Glöm heller inte att det är kanelbullens dag i morgon!

Skulle ha in en bild här men det går inte idag tydligen!