Skidäventyr

Jag brukar ha bra lokalsinne. Tex. så klarade jag mig i London, som 15-åring, utan karta och gick inte fel en gång. MEN idag svek det mig.
Jag har tagit hem min morfars skidor och köpt nya stavar till dem. Valla glömde jag men det ska nog gå ändå tänkte jag.
Körde iväg till Bockeboda för där finns spår, det visste jag. När jag klev ur bilen insåg jag direkt att jag inte var ensam om att testa skidspåren. Parkeringen var full! En annan sak insåg jag också - jag var hopplöst omodern! Skidornar har nämligen den gamsla sortens bindning.

Lånad bild men det är denna bindningen jag menar.

Jaja, jag spände på mig skidorna och frågade damen som  parkerat bredvid mig om var som var bäst att åka om man, som jag, inte åkt på över 20 år. Hon pekade och förklarade och jag gav mig av mot den platta delen. Backar kändes liksom som överkurs utan valla och helt otränad.

Helt underbart kändes det och den första halvtimmen åkte jag med ett stort leende på läpparna. Det var så vackert med en massa snö på granarna och lugnt och skönt. Åkningen gick helt ok om än lite vingligt då och då. Jag mötte någon och blev omåkt av en del. Efter ett tag frågade jag ett par "gubbar" (ingen ont menat) var jag skulle åka för att komma tillbaka till parkeringen och de förklarade.

Efter det svek mitt lokalsinne mig! Tappade bort mig helt och de få skyltar som fanns var jag inte alls överens med men jag följde dem mot Bockatorptet i alla fall (det var ju där jag hade bilen). Riktigt trött var jag vid det laget och hela tiden svängde spåret åt det håll som kändes som bort från Bockatorpet. Jag började fundera på om jag alls skulle komma tillbaka innan orken var helt slut. Jag var i ingemansland kändes det som. Ingen människa såg jag längre, ingen väg hörde jag, bara snö och granar. Men hela tiden var jag på ett uppgjort spår så någon gång skulle jag väl komma tillrätta, frågan var bara när.

Jag körde och körde och till slut såg jag folk igen och jag började känna igen mig. Då kom leendet tillbaka och de sista km tillbaka var lika härliga som de i början även om jag var så matt i ryggen att jag mest vinglade.

1,5 timmar åkte jag och det är ganska länge om man är otränad, har en klen rygg och inte har kört skidor på över 20 år.

Barnen hade efterlyst mig ett par gånger (jag skulle ju bara prova att åka lite) och när jag äntligen kom hem fanns scones och te. Kanon!

Jag ska med gott samvete äta en stor bytta popcorn på bion i kväll!

För övrigt så....

• vill jag tacka alla, både kända och okända, för de fina kommentarerna om varför ni läser min blogg. Tack!