Ut med kameran och jag njöt av den behagliga kylan och allt det fina.
Fortfarande kvar!
Ensam kvar!
Ångrar att den är kvar?
Jag följer ganska många bloggar av olika slag och jag funderar då och då på en sak. Jag får uppfattningen att många gör en hel del utan sin barn, stora som små. Weekendresor, hotelövernattning, veckolånga resor och även vardagligare saker som en tur till vacker natur för att fota/ta långpromenad...
För mig är det svårt att prioritera så. Borde jag tänka annorlunda kanske eller är det svårt för mig pga att jag faktiskt trivs bäst när alla är samlade? Jag menar, att åka i väg med maken och sen mest fundera över hur de som är kvar hemma har det är ju inte så stor idé.
Vi är inte i det läget (ekonomiskt sett) att vi kan göra "roligheter" både med och utan barnen och jag har jättesvårt för att göra roliga saker som är bara för mig. Tycker liksom synd om de andra då för att de går miste om det roliga och även för att vi går miste om tid tillsammans.
Jag är nog skapt så (eller fostrad?) att det är viktigast för mig att andra har det bra.
Hur tänker ni?
Nu står kalkonen i ugnen och det är snart dags att åka iväg för att titta på sonens handbollsmatch. I kväll blir det ricecrisptårta för att det är farsdag.
Ha en fortsatt skön söndag!
vet du jag är precis likadan,branen var alltid med mej när de var små även som tonåringar reste vi tillsammans,nu när de är vuxna och det finns barnbarn åker vi fortfarande på små semesterresor ihop,så länge min mamma fanns var även hon med på det mesta,jag skulle aldrig lämna ungarna eller min mamma hemma om de nu inte nån gång valde att stanna hemma,ha det så gott//maggan
SvaraRaderaVi har alltid gjort allting tillsammans så länge alla har velat vill säga...Nää, att åka iväg utan familjen har aldrig varit min grej heller - då försvinner ju vitsen mad familjen? man vill ju ha gemensamma aktiviteter = gemensamma minnen?
SvaraRaderaKram Anna Vattenkanna
Visst var det vackert imorse! Jag skulle skynda ut men minneskortet var fullt och när jag väl hunnit ladda upp och radera och äntligen kom ut då blinkade batteriet är slut... men ett par bilder lyckades ja få trots det.
SvaraRaderaAng. prioriteringarna så är jag/vi precis som du. Utan barnen känns det taskigt och de gånger vi gör något på egen hand är lätträknade. Vi tar ju t.o.m med Sandra som inte bott hemma på många år med på en del semestertrippar så familjen känns "hel". För min del har det ingenting med uppfortran att göra, snarare tvärtom. Mina föräldrar åkte utomlands ett par gånger om året från det jag var 7 år och det var aldrig tal om att vi skulle få följa med. Det visste man så man frågade inte ens om man fick följa med! Kanske är det just därför vi känner oss så taskiga om/när vi gör något på egen hand? Vi minns hur gärna vi velat få följa med åtminstånde någon gång.
Nu är ju tjejerna så pass stora (Marina fyller 20 nästa gång) att de inte är intresserade av att följa med på allt och det "underlättar" en del. Men det betyder inte att vi gör en massa saker ensamma ändå, konstigt??? Vi frågar så gott som alltid om de vill följa med oavsett vad vi tänkt göra, svarar de nej så känns det mer ok att åka själv.
Långt svar men intressant ämne / Kram gittan
(är jag ensam om att inte kunna hoppa i texten för att rätta till stavfel när skriver hos dig? Fruktansvärt irriterande(I-landsproblem)
Hej,
SvaraRaderajag passar på att cykla ut i naturen när barnen är i skolan eller hos kompisar, är barnen hemma är jag med dem (även om de börjar bli stora nu). Min man och jag har varit på weekendresor vart annat eller vart tredje år och då har barnen bott hos mormor och morfar. Jag håller med dig att jag hellre åker tillsammans med hela familjen.
Visst var det vackert imorse
Ha en bra vecka
Kram
Vi har också gjort allting tillsammans med barnen. Kassan har alltid varit ganska skral så det har aldrig varit så vidlyftiga saker vi har gjort men vi har gjort dem tillsammans. Nu är barnen vuxna och man kan njuta av att göra saker utan dem, men ofta talar vi om hur mysigt det var när de var mindre!
SvaraRaderaKarin P
Att man det som roligast när man är tillsammans hela familjen låter som en fullkomligt sund inställning till livet. Skönt att du känner det så!
SvaraRaderaNästa gång jag undrar över en planta ska jag fråga dig direkt, - tack för hjälpen!
Må fint!
/Anna-Karin
Så vackert med frost! Vi har ännu inte fått den där riktiga frostmorgonen än men imorgonbitti kan det nog smälla till. Både jag och H är borta ibland pga jobbet,inte speciellt ofta. Annars så har jag åkt på långweekend med tre av mina närmsta tjejkompisar. Ingen av dem har barn. VM-tävlingen valde jag också att inte ta med familjen, blir mer stök än roligt när vi tävlar. Jag repar mest hela tiden och har fokus på tävling. Men visst börjar jag prioritera om. Tänker lägga kören på is de närmsta åren. Det tar för mycket tid från F. Jag vill vara mer med honom!
SvaraRaderaHa det bäst!
Kram Hélena
Fina frostbilder! Våra barn är i 20-årsåldern nu och väljer själva men visst var de alltid med som mindre. Familjen går ju liksom ut på att vara familj. Men parrelationen behöver också plats så visst lämnade vi dem till mormor ibland och for själva. Åtminstone en helg per år:)
SvaraRaderaHuvudsaken är väl att prioriteringen känns rätt för just en själv. Sedan är det kanske så att det rör sig om olika faser i livet. Tror dock att det är viktigt både för föräldrar och barn att man ibland satsar på sin egen vuxenrelation det mår hela familjen bra av. Och det behöver inte alltid resas bort,ett bad tillsammans eller en promenad kan göra underverk....=)
SvaraRaderaHa det så skönt !!!
Kram Ninni
Är nog fostrad precis som du med att tycka om när vi är alla ihop i familjen. Mannen har en lite annan uppväxt så ibland blir det lite gnissligt men oftast en bra balans.
SvaraRaderaBarnen är så viktiga i mitt liv och det är så roligt att göra och uppleva saker tillsammans.
Kram
Anna
Underbar morgon hos dig också såg jag på dina fina bilder! :)
SvaraRaderaJag har (tyvärr) inga barn så det är svårt att säga hur jag skulle "agera" i en sådan familjekonstellation. Men generellt finns inga rätt eller fel tycker jag. Vi är alla olika individer med olika behov och som gör olika prioriteringar... Det viktigast måste väl ändå vara att man gör det som känns rätt just för en själv (och sin stora/lilla familj)!
Hälsar Tamara
Så vackra foton...igen, Marina!
SvaraRaderaLäste ditt inlägg för någon timme sedan och tänkte att jag behövde tid att fundera över frågan du ställer.
Jag sa nyss till en vän att det är så skönt att jag inte längre behöver "be om lov" för att kunna göra egna saker. Dottern är stor nog nu och lever livet MED OSS och ALLDELES SJÄLV, med egna vänner och intressen.
För så är det hos oss, var och en har intressen som inte delas av någon annan i familjen.
Maken spelar golf, går gärna på konserter...det gillar inte jag!
Jag går gärna på utställningar och mässor, håller på med mitt inredande- det intresserar inte maken!
Och dottern är nybliven tonåring!
Våra olika intressen tar oss ibland på egna resor och vi njuter nog alla av dem. Jag tycker det är härligt att höra maken berätta om sina konsertupplevelser och jag vet att han tycker om att jag kommer hem fylld av energi efter mina äventyr.
Detta betyder inte att vi på något sätt PRIORITERAR egen tid, egna upplevelser, det vi gör tillsammans är mycket värt. Våra gemensamma stunder framför spisen när vi lagar mat tillsammans, alla stunder med fina vänner, gemensamma resor, alla dagar på kollo, tillsammans i soffan....
Så skönt att man kan tänka olika!
Ha det fint, fina Marina!
Lena
Vackra bilder,,så härligt med frost,,det saknar jag ..kanske lite snö oxå...att vara med min lilla familj det måste jag ,,men det är skönt att ibland vara för mig själv,,,få lite ny kraft...Men inte för länge...Kram
SvaraRadera