Ibland känns livet orättvist, för både stora och små. Det kan vara allt från att vissa drabbas av sjukdom men inte andra till att vissa bara roffar åt sig i livet och kommer undan med det.
Hur kan det komma sig att vissa människor inte har ett samvete som ligger i nivå med de flesta andras? Föds man sådan eller fostras man till det?
Det finns barn som armbågar sig fram i skolan, i laget, i kompiskretsen eller i livet i stort. Det finns vuxna som kör efter egna regler på arbetet, som är nöjda med livet bara det går bra för dem själva, som "tar största kakan" i diverse sammanhang...
Jag tänker ofta att ett sådant beteende faller förr eller senare tillbaka på dem själva. Det är den goda människan, den omtänksamma och skötsamma, som vinner i längden. Men det är ju inte så! Det skrämmande är att det går hur bra som helst att ta sig fram i livet, stor som liten, med armbågar och egoism. Det går att göra skit för andra och slippa bli lidande själv, det går att köra efter egna regler på en arbetsplats, det går att bestämma över andra på skolgården utan konsekvenser, det går att frysa ut, förstöra, förtala och ljuga...Om det blir någon konsekvens så blir den kollektiv i nio fall av tio.
Det är inte en händelse som gör att jag skriver om detta idag. det är många upplevelser och mångas upplevelser, samlade över tid.
Bestämmer vi oss för hur vi vill fostra våra barn? Vilken människotyp vi vill att de ska bli? Den som sköter sig och ser till allas bästa, den som viker ner sig för att andra ska ha det bra, den som tar för sig först och mest, den som gör skit för andra bara för att framhäva sig själv och själv få det bäst?
Många svarar nog att självklart vill ingen att deras barn ska "armbåga" sig fram i livet men jag har faktiskt hört föräldrar som medvetet lär sina barn att tänka mest på sig själva för det är då man kommer tjäna mest pengar som vuxen. Jo, det är sant!
Hur sover man om natten om man dagligen gör livet surt för någon i sin skola, tar sig fram med enbart charm men utan att lägga ner arbete, ljuger, fifflar på jobbet eller annat som förstör för medmänniskor?
Ja, detta blev långt men så blir det ibland.
I kväll ska jag äta en semla för det är ju lillördag!
Jag har mycket ofta funderat i precis samma banor som du. Ibland önskar jag att mina barn hade lite vassare armbågar, vågade ta för sig lite mer men samtidigt är jag glad över att det inte är så. Jag hoppas bara att den som är försynt också får framgång i livet och värdesätts för sitt att vara!
SvaraRaderaHälsningar Karin P
Du är så klok och för mig är det viktigast att F blir en kille som tar hänsyn och har en bra självkänsla. Men kanske är det så att dålig självkänsla kompenseras med vassa armbågar.
SvaraRaderaTack för din omtanke. Jo, rädd var jag innan de fick på mig EKG och kunde konstatera att hjärtat såg ut att må bra. Sen tog det ett tag innan smärtan gav med sig men med lite morfin så stillades det också. Nu blir det loseckur och sen får vi se.
Ha det bäst!
Kram Hélena
Kloka du!
SvaraRaderaVisst kan man häpna över alla dessa som inte har något emot att "gå över lik" för att få det bästa, mesta, finaste, största...
Jag vet att de finns, men blir lika överraskad varje gång jag stöter på dem.
Det överraskar också när jag ser hur föräldrar man känner flyktigt faktiskt helt tappat greppet om sina barn. Och bara låter det ske...
Det är inte lätt att fostra barn till demokratiska människor med förmåga till en ödmjuk inställning till livet, sig själv och andra. Kanske måste vi titta på oss själva?
Kramar till dej, Marina!
Lena
Hej!
SvaraRaderaSå intressant du skriver om det här med armbågar... jobbar som lärare och möter det dagligen. Det är inte alltför sällsynt tycker jag att barn med den stilen har det med sig hemifrån, om jag så säger. Det är inte heller alltför ovanligt med föräldrar som bara ler och rycker på axlarna när de får veta om sitt barns beteende, ursäkter finns alltid.
Men precis som du så hoppas jag att även de goda får del av kakan och förhoppningsvis med gott samvete som huvudkudde;)
Hälsningar Annica
Det finns många tankar och teorier om hur vi blir de personer vi blir. Har tidigare jobbat i elva år med att göra djupare personlighetsanalyser med fokus på att lyfta det positiva hos varje individ. Det jag kan säga är att alla behövs även de som du och jag tycker beter sig galet i många fall.
SvaraRaderaMan har i studier sett att även om man har samma föräldrar och får nästan samma uppfostran så blir vi ändå olika varandra.
Jag vill uppfostra mina barn till att de ska tänka med hjärna, hjärta och själ, att bejaka livet och alltid göra det bästa av situationen. Det är banne mig inte lätt och att vara en förebild till 100% är knepigt ibland.
Kram
Anna
Jag får rysningar i hela kroppen när jag tänker på hur tufft det kan vara idag, hur stor plats egoismen får ta utan tanke på vad konsekvenserna kan bli... Jag hoppas verkligen, verkligen att jag/vi har lyckats lära våra 4 barn vad ödmjukhet, omtanke och värme är! Jag skulle bli oändligt ledsen om jag någonsin fick höra något annat... Som vuxen kan jag få "horn i pannan" av människor, stora som små, som klampar över allt och alla för sin egen skull! Vi har ett stort ansvar som föräldrar att tidigt se dessa tecken, men det är inte alltid så lätt... Kram på dig! //Marie
SvaraRaderaJag kan inte annat än hålla med dig. Jag vill att mina barn ska vara snälla, omtänksamma och ödmjuka men samtidigt inte så att de snällt fogar sig i att andra armbågar sig fram på deras bekostnad. Det har lett till en del problem men samtidigt har det gett dem lite mer skinn på näsan, förmågan att stå på sig i de lägen de anser att de verkligen inte vill ge efter bara för att någon annan är van att få som de vill. Jag tror att barnen i mångt och mycket blir lika oss föräldrar och som fröken pensé skrev att föräldrar ofta bara ler åt barnens beteende - hemskt!
SvaraRaderaKram gittan