Man kan ju inte alltid få som man vill så det är kanske därför det inte är lika bra väder idag som igår, vilket jag ju ville. Nästan ingen sol och kall vind har vi nu.
Det är iofs just dagar som dessa som jag uppskattar Lugnet en smula extra eftersom det är skönt därinne även om det blåser lite utanför.

I går var det hel underbart!
Fikade utomhus, öppnade upp jackan, klippte buskar, flätade med de raka grenarna, stoppade näsan i snödropparna, tog bort en buske och fick huvudet fullt med nya tankar och planer.

Krokusarna kommer med full fart nu och även i år konstaterar jag att jag har för lite av denna underbara vårblomma. 

Dessa sötingar är inte så lätta att fota så man ser hur fyllda de är. Är glad för att de verkar trivas i alla fall för ruggen blir större och större för varje år. Kanske dags att dela?

Stolsrabatten i vårsol! Ronja har som vana att springa in med frambenen ungefär där snödropparna finns, därav nätklockan. 

Jag blev lite orolig för mina buskpioner när det smällde till och blev lite kallt för ett par veckor sedan. Vi hade inte haft alls kallt på hela vintern så buskpionsknopparna hade kommit en bra bit och de är ju känsliga. I går såg jag att de verkar ha klarat sig bra. 

Några små arrangemang med penséer har jag gjort och det är lika härligt varje gång det är dags att sätta fingrarna i jorden. 

På min "att göra lista" fanns bla klippa buskar. På vissa buskar blir det många riktigt långa och raka grenar och dem använder jag till att fläta med. I går använde jag rester av elefantgräset, korallkornell, korgvide, lind och smällspirean Diabolo. 

Ni kan ju roa er med att reda ut vilka rutor som har spegel resp. är tomma.

För övrigt så...

• har jag inte gått fotokursen ännu. Den börjar i kommande vecka. Ska bli spännande!
• tackar jag så mycket för komplimangerna för "sportbilderna". Det är en kul utmaning att fota annat än trädgård ibland. 
• blir det nog till att ta på löparskorna igen om vädret fortsätter vara "vårigt". Det märkliga med löpning och mig är att jag har någon sorts förvrängning av hur det är att springa. Jag ser mig själv susa fram i skogen, lätt som vinden känner jag mig och jag har ett leende på läpparna. Jag liksom studsar fram och det går ganska fort också. I verkligheten låter jag som om jag sprungit en mil efter bara hundra meter. Jag måste ha musik i öronen för att slippa höra exakt hur mycket jag flåsar. Får lätt för mig att jag håller på att dö annars, om jag hör mig själv alltså. Det går alltid ganska sakta och ungefär halvvägs, efter ca 2-3 km, känns det superjobbigt. Som tur är brukar det lätta lite den sista kilometern men det är ändå verkligen en näradödenupplevelse så gott som varje gång jag springer. Det blir aldrig lättare och jag har alltså problem med minnet. Eller kan det vara någon sorts psykologisk mekanism som förskönar minnena för att jag alls ska ge mig ut igen?

Allt från mig för idag!