Kör förbi där det hände, masserar ärren, smörjer för att hålla huden mjuk och smidig, känner hur det stramar vid vissa rörelser, flyttar linningen "rätt" så det inte gör ont i utgjutningen som finns kvar, känner lätt ont när jag nuddar midjan, ser hundar som liknar den som bet, ser lösa hundar... ja, det finns mycket som påminner mig. Det mesta påminner mest bara om att det har hänt, på ett neutralt sätt. Inte så mycket känslor i det, bara ett konstaterande.
Känslor blir det om jag ser lösa hundar som visar minsta lilla intresse för mig. Det räcker med att en lös hund tittar mot mig eller tar ett steg mot mig. Om hussen eller matten dessutom inte verkar ha koll så rusar adrenalinet i kroppen direkt. Det är inget jag styr över på något sätt. Det bara händer och det spelar ingen roll hur hunden ser ut. Om en lös hund inte verkar bry sig om mig alls händer inget i min hjärna.
Den mest obehagliga känslan och tydligaste påminnelsen upplevde jag tidigare i höst. Jag sprang förbi ett hus och såg en hund i trädgården. Hann konstatera att det inte var en sådan som bet mig och att där fanns människor i trädgården. Alltså ingen fara sa jag till mig själv. Samtidigt som jag tänkte det sprang hunden mot staketet, som var lågt, och skällde. Jag väjde rakt ut i vägen och tårarna bara forsade. Hjärnan/kroppen blev så rädd och jag blev så fruktansvärt ledsen för att den reaktionen kom så starkt.
Redan ett par dagar efter att jag blev biten såg jag till att träffa hundar, andra än vår egen. Jag gick ut i byn (det hände ca 600 meter hemifrån) först med sällskap och sedan ensam. Jag sprang/linkade en liten runda i en skog ganska snart efter händelsen och hade då sällskap bitvis. Medveten bearbetning alltså.
Numera känner jag ingen direkt löparglädje när jag springer hemmavid. Ibland springer jag häromkring ändå men skillnaden i känsla är stor om jag jämför med hur det känns när jag springer någon annanstans.
I början sprang jag och såg mig om hela tiden, rädd för att det skulle komma en hund bakifrån. Nu gör jag inte det så ofta men jag har bara ena pluggen i örat (hörlurarna) för att jag tänker att jag kanske hör om en hund är i närheten.
De gånger jag känner mig mest lugn och avslappnad är när jag har sällskap på rundan eller vet att maken är i samma skog som jag. Att maken är i samma skog spelar ju ingen roll egentligen om det skulle hända något. Han skulle ju inte höra mig och inte kunna förhindra något men jag känner mig tryggare i alla fall.
Jag har stött på flera oförstående hundägare som svarat märkligt när jag bett dem koppla eller hålla in sin hund. Senast sa en tjej "Alltså, hon bryr sig inte om dig". Nej, men detta handlar inte om din hund, det handlar om mig tänkte jag men log bara åt hennes himlande ögon.
Hundar är fortfarande mitt favoritdjur och jag är otroligt tacksam att vi har hund i familjen. Hon lämnade inte min sida de första dagarna.
Att jag känner mer respekt för okända hundar är inte så konstigt tycker jag. Det är en helt rimligt. Om rädslan för lösa hundar kommer minska vet jag inte, det får tiden utvisa.
Något som jag tänkt på en hel del är låten jag vet att jag hade i öronen när hunden kom. Timbuktus Spring. Stora delar av texten har en nästan läskig koppling till det som hände. Jag gillar låter fortfarande. Jättemycket faktiskt.
En dimmig men vacker morgon har vi här idag och nu ska jag snart ut på en långrunda.
Du håller väl din hund kopplad? Även vanligtvis snälla hundar kan göra oväntade saker.
Viktigt inlägg som alla hundägare borde ta till sig. Man ska inte behöva känna sig rädd för okopplade hundar när man är ute och springer. Att det kan hända oväntade saker även med hundar som aldrig tidigare uppvisat några tendenser till att vara aggressiva har du redan fått bevis för. Det hade kunnat gå mycket värre, återigen - vilken tur att det gick så bra som det gjorde.
SvaraRaderaEn HEEELT fantastisk bild du bjuder på i dag!
Kram // AH
Jag blir så arg när jag läser slutet på ditt inlägg! Hundägare ska faktiskt hålla sina hundar borta från folk, lika väl som man själv inte ska rusa på andras hundar. Är man rädd spelar det ingen roll hur snäll hunden är, det har inte med saken att göra. Jag har en dotter som har varit jätterädd för hundar för att grannens hund hoppade mot staketet och skällde när hon var liten. Ett par år efter var hon rädd för allt som hade päls. Nu är det mycket bättre, men det har varit jättejobbigt när folk låter sina hundar springa lösa mot oss.
SvaraRaderaSjälv är jag inte hundrädd. Men för någon månad sen var jag ute och plockade svamp och då kom det två hundar (golfen retrivers) springande mot mig. Inte en människa i sikte och de vek av från stigen, sprang mot mig och stod en halv meter ifrån mig och skällde. Tänk om jag varit hundrädd då?! Jag ropade högt "stopp" när de kom rusande för jag hoppades att ägarna skulle höra det och kalla på hundarna. Inte. Efter flera minuter kom ett äldre par gående och inte ens då jag skrek till dem ropade de på hundarna. När de kom nära gav jag dem en rejäl utskällning och det enda jag fick till svar var "jag vet". Inte ens ursäkta.
Erica
Det är så tråkigt när små barn blir rädda för djur. Djur som kan tillföra så mycket positivt om relationen blir den rätta. Vi hundägare har ett strikt ansvar för våra hundar (precis som alla djurägare har).
RaderaHändelsen i skogen är tyvärr inte unik och det är jättetråkigt. Hade det varit jag som var där i svampskogen hade jag förmodligen fått panik och då hade hundarna kanske inte bara stått och tittat på mig...
Ha en bra dag! (fint namn, min dotter heter likadant och med samma stavning)
Hej, kan förstå din rädsla för hundar. Springer själv massor, mest I skogen. Har själv blivit biten av en schäfer. Ägaren hade hunden lös i skogen....
SvaraRaderaSprang nu en månad på Teneriffa, massor av hundar. De fiesta var okopplade, gillade dem inte alls... Hundarna befann sig även på naturstigarna, lösa! Förstår mig inte på ägarna... Blev två gånger själv skraj....
Jag förstår inte vad det är med vissa hundägare, hur svårt kan det vara att ha dem kopplade? Själv har jag ingen hund, är inte rädd men kan tycka det känns obehagligt med vissa hundar om de är lösa och man inte känner dem. Du har varit stark tycker jag!
SvaraRaderaMan blir bara så Matt på alla oansvariga Hundägare, som inte har minsta koll på dem, har ju faktiskt hänt olyckor på grund av dessa lösspringande.Är man inte rädd om sin Hund.?
SvaraRaderaJag förstår din rädsla. Blev själv anfallen av en hund när jag tränade med min cykel. Det har gått några år sedan dess men är lika rädd varje gång jag cyklar och ser eller hör en hund.
SvaraRadera