Trädgård i oktober

 Såhär års är det inte lätt att få till nya bilder mitt i veckan. Det är ju det där mörkret... Jag har inga problem med mörkret egentligen men kameran har ju uppenbarligen det. Tur att det var fint väder i helgen så att det blev några bilder från trädgården då.

Vingade benveden är underbar nu. Tänk att den var så lätt att flytta. Det hade jag inte trott. 

Löven faller och landar både här och där. Jag räfsar inte så värst mycket för jag tycker det är fint med löv. Tar bara bort där det riskerar bli för tjockt. 

Några rosor kämpar på. Bland annat gör Ingrid Bergman det. Så vackert mörkt röd i färgen. 

Luktärtorna är fina fortfarande. Ja, de vinröda i alla fall. De vita och lila blev det aldrig så värst mycket av i år. 

En liten klematis fick flytta för att tag sedan. Den hade aldrig blommat men skulle vara vit. Det är en viticella och har namnet Alba Luxurians. Inte är den så värst vit tycker jag. 

Rozanne bara blommar och blommar och blommar... Hur jag har jag klarat mig utan den nävan i 20 år???

För övrigt så...

• är det nog dags att att gå igenom alla bilder jag samlat på mig i datorn. Efter en snabb överslagsräkning tror jag att jag har ca 22 000 bilder och jag har svårt att tro att jag behöver alla :D
• är det väldigt gott med äppelkaka på en onsdag. Vilken dag är det inte gott???
• blir jag lite sur på mig själv när jag tittar ut mot trädgården på ena sidan av huset. Skulle ju fixat med belysning mot ett träd där. Nu är där lika mörkt som förra året. 
• upphör jag aldrig förvånas över folk som släpper sina hundar lösa i skogen. Senast i helgen som gick stötte jag på en oansvarig. När vi mötte kvinnan berättade hon att det snart skulle komma en hund. Jag var i sällskap med ett litet barn så det var nog henne hon sa det till. Jag sa då att jag är väldigt rädd för lösa hundar. Kvinnan svarade att hennes hund inte var farlig och inte skulle röra mig. Det hette att den hunden som bet sönder min rygg också var snäll sa jag då. Då svarar kvinnan: Jaha, ja du, jag önskar jag visste var hon är. Så gick kvinnan och hennes sällskap vidare. Efter en stund kom hunden farande inifrån skogen. Den rörde ingen och jag var beredd så jag blev inte rädd men det är så fruktansvärt oansvarigt och egoistiskt att göra så. Tänk om jag gjort så med vår rottweiler. Det hade ingen uppskattat för hon är stor. Små hundar får man tydligen släppa hur man vill och det ska vi andra finna oss i. 
• är jag tacksam för att det ibland visar sig att det lönar sig att stå upp för det man tror på. 

Var rädda om er!